Om dagens hela verktygslåda används är en ny lag om rehabiliteringsplaner överflödig

Förra veckan läste jag ett regeringsförslag om obligatoriska rehabiliteringsplaner. Förslaget utvecklas i Ds 2017:9 Förstärkt rehabilitering för återgång i arbete som just nu är ute på remiss. Där föreslås bland annat att:

  1. en skyldighet införs för arbetsgivare att ta fram en plan för återgång i arbete tillsammans med arbetstagaren senast då arbetstagaren har varit frånvarande på grund av sjukdom i 30 dagar,
  2. i planen bör ingå att arbetsgivaren vidtar anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder,
  3. det nuvarande arbetsplatsnära stödet till arbetsgivare bör utvidgas till att även omfatta planering, genomförande och uppföljning,
  4. namnet på det arbetsplatsnära stödet bör ändras till arbetsplatsinriktat rehabiliteringsstöd,
  5. arbetsplatsinriktat rehabiliteringsstöd bör kunna lämnas till en arbetsgivare med högst 10 000 kronor per arbetstagare och år.

Men behövs en ny lag om rehabiliteringsplaner och mer bidrag? Jag är långt ifrån säker och skälet är helt enkel att Ds:en inte förmår att visa varför gällande lagstiftning och berörda myndigheters – Försäkringskassans, Arbetsförmedlingen och Arbetsmiljöverket – ansvar och insatser inte räcker för att åstadkomma en förändring i önskad riktning. Snarare blottläggs en situation där det knappast saknas legala eller materiella resurser att bedriva bra arbetsmiljöarbete och rehabilitering, utan snarare att berörda aktörer inte till fullo förmår att använda en hyggligt välfylld verktygslåda. Det tycks särskilt gälla kommuner och landsting där det finns företagshälsovård, formaliserade rutiner för det systematiska arbetsmiljöarbetet och omfattade kollektivavtalade förmåner samt en betydande samverkan med berörda statliga myndigheter, men trots detta har den högsta sjukfrånvaron på arbetsmarknaden. Regeringens förslag till rehabiliteringsplaner ska givetvis ses i ljuset av deras målsättning att sänka sjukfrånvaron till 9 sjukpenningdagar. Det är dock föga troligt att villkoren för rehabiliteringsplanerna skulle ha förutsättningar att sänka sjukfrånvaron märkbart. Särskilt med anledning av att rehabiliteringsplanen ska genomföras i de fall när individens sjukfrånvaro bedöms överstiga 60 dagar. Det är nämligen få diagnoser där Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd rekommenderar sjukskrivningsperioder som bör överstiga 60 dagar. Det gäller i högst grad för de psykiatriska diagnoserna, som hittills varit drivande i ökningen av sjukpenningtalet, där ingen eller endast en kortare sjukskrivning på ett par veckor rekommenderas. Istället bör arbetsplatsen eller arbetsuppgifterna anpassas och lämpliga psykologiska behandlingsinsatser sättas in, vilket allt för sällan görs.

Jag noterar särskilt att Ds:en lyfter de privata rehabiliteringsförsäkringarna som i dag omfattar drygt 265 000 anställda. Skälet till att dessa försäkringar uppskattas av arbetsgivarna och arbetstagare är de genomförs på försäkringsmässigt sätt. När arbetsgivaren anmäler ett sjukfall tar försäkringsbolagets rehabiliteringsledare hand om utredning, planering och genomförande av åtgärder samt uppföljning. De agerar helt enkelt försäkring. Enligt Socialförsäkringsbalken har Försäkringskassan möjlighet att agera på motsvarande sätt, vilket också vore självklart mot bakgrund av att dem är försäkringsgivare för sjukpenningen. Givetvis är det angeläget att rehabiliteringsplaner tas fram när det finns behov, men jag ser inga legala hinder för detta. Det kan dock vara motiverat att Försäkringskassan tydliggör i sina egna handläggningsföreskrifter eller vägledning hur processen för rehabiliteringsplanerna bör utformas för att möta individuella behov.

Vill regering och riksdag förstärka incitamenten för arbetsmarknadens parter att ytterligare vidga möjligheterna att skapa friskare arbetsplatser är det sannolikt bättre att arbetsgivaravgiften eller sjuklöneperioden reduceras för arbetsgivare som tecknar särskilda arbetsmiljöavtal som kompletteras med försäkringsmoment som garanterar arbetstagare rehabilitering. Därutöver är det uppenbart att primärvårdens möjligheter att erbjuda adekvat behandling för sjukskrivna med lindriga psykiatriska diagnosernas måste stärkas.

Håkan Svärdman

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*