Den statliga sjukförsäkringen är under ständig förändring

Syftet med den statliga sjukförsäkringen är att den ska ge oss ett skydd mot det inkomstbortfall som uppstår när vi blir arbetsoförmögna på grund av sjukdom eller skada. Grundvillkoret är alltså att vi har en inkomst av arbete och eller eget företagande som vi helt eller delvis förlorar på grund av arbetsoförmåga som beror på sjukdom eller skada. Saknas inkomst eller att arbetsoförmågan beror på något annat tillstånd som inte har en medicinska förklaringar ska inte ersättning beviljas. Kravet på inkomstbortfall gäller dock inte om vi drabbas av en långvarig eller stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan då finns det möjlighet att bli beviljad aktivitetsersättning eller sjukersättning på grundtrygghetsnivå, som utbetalas som så kallad garantiersättning. Nivån på inkomstbortfallsskyddet har varierat under sjukförsäkringens 61-åriga historia. Fram till mitten av 1960-talet var det tre karensdagar och sjukpenningen motsvarade drygt 65 procent av inkomsten. På 1980-talet slopades den sista karensdagen och sjukpenningen höjdes till 90 procent av inkomsten. När Sverige hamnade i statsfinansiell kris i början 1990-talet återinfördes karensdagen, sjukpenningen sänktes och en arbetsgivarbetald sjuklöneperiod infördes.

Idag har vi fortfarande en karensdag och sjuklöneperiod men sjukpenningen har delvis höjts. Men nytt sedan år 2008 den så kallade rehabiliteringskedjan. Kedjan har inneburit förändringar av ersättningen och arbetsförmågeprövningen. Under de första 364 dagarna i ett sjukfall utbetalas sjukpenning på normalnivå som uppgår till 80 procent av inkomsten som understiger 7,5 prisbasbelopp (27 683 kr/månaden). Därefter sänks ersättningen till fortsättningsnivå på 75 procent. Till och med februari månad i år fanns det en bortre tidsgräns för sjukpenningen på totalt 914 ersättningsdagar. Det betyder att sjukpenning på fortsättningsnivå nu kan utbetalas under obegränsad tid. När det gäller bedömningen av arbetsförmågan prövas den vid fasta tidpunkter. Under de första 90 dagarna i ett sjukfall bedöms arbetsoförmågan mot ordinarie arbete. Från och med dag 91 till dag 180 ska Försäkringskassan och arbetsgivaren försöka hitta en möjlighet till omplacering för den försäkrade. Efter dag 180 ska arbetsoförmågan prövas mot ett normalt förekommande arbete på hela arbetsmarknaden. Vid aktivitets- och sjukersättning är kompensationsgraden väsentligt lägre, högst 64,7 procent av inkomsten som understiger 7,5 prisbasbelopp, eller högst 17 914 kr/månaden.

Att ersättningsnivån i den allmänna sjukförsäkringen är begränsad till högst 80 procent av en årsinkomst på 7,5 prisbasbelopp (332 200 kr i år) är den främsta anledningen till att fackföreningarna och arbetsgivarna har utvecklat kollektivavtalade sjukförmåner. Tillsammans med sjukpenning, aktivitets- eller sjukersättning förstärker dessa kollektivavtalade förmåner löntagarens standardtrygghet vid arbetsoförmåga högst väsentligt. Uppskattningsvis omfattas 89 procent av löntagarna kollektivavtal. I vår intervjuundersökning uppger 82 procent av löntagarna att deras arbetsgivare har kollektivavtal. Det betyder att minst 481 000 anställda saknar kollektivavtal. Vi kan på goda grunder utgå från att merparten av dessa människor saknar individuella försäkringslösningar

I Välfärdstendens Del 1 Trygghet vid sjukdom jämför vi ersättningsnivån dels för personer som saknar kollektivavtalade förmåner eller liknande, dels för personer som omfattas av arbetsmarknadens fyra största kollektivavtal; privatanställda arbetare, privatanställda tjänstemän, statsanställda och anställda i kommuner, landsting och regioner. Här kan du läsa mer i detalj om resultatet. (Länk till rapporten)

Håkan Svärdman

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*