Medfinansieringsavgiften är bra för statens finanser, men kanske inte för den svenska modellen

Regeringen föreslår en comeback för medfinansieringsavgiften för arbetsgivare, som endast spelade en säsong mellan åren 2005-2006. Grundidén med förslaget är att öka arbetsgivarnas ekonomiska drivkrafter för att motverka långtidssjukskrivning. Efter att ha läst delar av regeringspromemorian blev jag nyfiken på att pröva vilka konsekvenser förslaget kan tänkas få för sjukförsäkringens aktörer. I nedanstående tabell har ersättningarna för den anställde och kostnaderna för arbetsgivaren och staten sammanställts utifrån ett fiktivt sjukskrivningsärende som pågår i 180 dagar. Exemplet bygger på antagandet om att den anställde omfattas av ett kollektivavtal och har en månadslön på 25 000 kronor och beskattas enligt skattetabell 30.

 

Ersättning och kostnader under sammanlagt 180 dagar:
Sjuklön från arbetsgivaren     8 663 kr
Kollektivavtalad ersättning   13 745 kr
Sjukpenning från Försäkringskassan 105 270 kr
Bruttoersättning till anställd 127 678 kr
Nettoersättning till anställd   92 743 kr
Arbetsgivarens medfinansieringsavgift   14 355 kr
Den statliga nettokostnaden:
Sjukpenning 105 270 kr
Intäkt från medfinansieringsavgiften -14 355 kr
Skatteintäkt på bruttoersättning till anställd -34 935 kr
Nettokostnad  55 980 kr

 

Jämfört med dagens regler påverkas inte ersättningen till den anställde av förslaget, men arbetsgivarens kostnader ökar med 14 355 kronor på grund av medfinansieringsavgiften. Tillsammans med sjuklönen uppgår arbetsgivarens direkta kostnader till 23 018 kr. Därutöver delar arbetsgivaren kostanden för den kollektivavtalade sjukförsäkringsförmånen med arbetstagarna.

Den sammanlagda ersättningen till den anställde uppgår till 127 678 kronor, som består av sjukpenning, kollektivavtalad ersättning och sjuklön. Efter skatt återstår 92 743 kronor.

Statens nettokostnad för sjukpenningen halveras nästan tack vare skatteintäkten från den anställdes ersättning och arbetsgivarens medfinansieringsavgift. Obestridligt är förslaget gynnsamt för statens finanser, men tidigare erfarenheter av medfinansieringsavgiften pekar inte entydigt på högre fokus på arbetsmiljöinsatser som leder till minskad sjukfrånvaro. Framför allt inte hos kommuner och landsting med hög sjukfrånvaro.

En risk med förslaget som inte kan negligeras är att arbetsgivarnas intresse för att teckna kollektivavtal kan svalna när de ska betala både medfinansieringsavgiften och kollektivavtalsförmånerna. Denna risk är givetvis störst hos småföretagare där kollektivavtalstäckningsgraden är lägst. Förvisso vill regeringen undanta småföretagare från medfinansieringsavgiften, men det innebär att en småföretagare som har ambitionen att expandera måste överväga om de ökade sjukfrånvarokostnaderna är rimliga. Medfinansieringsavgiften kan alltså hämma både arbetsmarknadens viktigaste sysselsättningsgenerator och kollektivavtalstäckningsgraden, hörnstenar för den svenska modellen.

När ökningen av sjukfrånvaron huvudsakligen är kopplad till arbetsplatsen tycker jag att lösningarna snarare ligger hos facket och arbetsgivarna. Varför inte söka efter ekonomiska drivkrafter som får dessa parter att agera i önskad riktning?

Håkan Svärdman

 

 

 

 

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*