Sansad rapport från SNS konjunkturråd

Årets rapport från SNS konjunkturråd Har vi råd med välfärden, är något så ovanligt som sansad rapport om välfärdens framtid.  Under senare år har vi vant oss att läsa debattinlägg och rapporter som osar svavel och apokalyptiska profetior. Istället för demoner och änglar är det Wagner, Baumol och horder av pensionärer som ska hemsöka oss och då dröjer det inte lång tid förrän Välfärdsstaten rämnar. Vissa kan till och med ge en utfästelse om att nådens år kommer inträffa 2035. Då har Wagners lag, Baumols sjuka och pensionärschocken vidgat välfärdens finansieringsgap till otroliga 250-300 miljarder kronor. För att välfärdstaten inte ska kollapsa måste vi redan i dag agera kraftfullt basunerar de mest hängivna predikanterna. De gamla recepten biter inte på framtiden. Skattehöjningar och effektivisering är långtifrån tillräckligt. Det offentliga åtagandet måste begränsas till ett basutbud. Övriga behov och individuella önskemål måste istället ombesörjas av privata försäkringar och ökad privatisering. Om det är önskvärt är ointressant. Det är nödvändigt, vi har inget annat val förkunnar predikanterna.

Denna resignation inför framtiden finner vi inte i Konjunkturrådets rapport. Snarare är det ett försök att rida spärr mot domedagsprofeterna, även om vi får stifta bekantskap igen med Wagner, Baumol och pensionärshorder. Jag uppskattar detta.  Har vi klarat utmaningarna hittills, särskilt påfrestningarna vi fick uppleva under tidigt 1990-tal och efter finanskrisen 2008 borde vi rimligen ha goda utsikter för att även klara framtiden. Men i likhet med rapportförfattarna så delar jag uppfattningen att det inte blir lätt den här gången heller.

Rapportens främsta styrka är dess sansade analys. Jag saknar dock en väsentlig pelare för den svenska modellen – arbetsmarknadens parter – som via avtal tar ansvar för goda konkurrens- och arbetsvillkor. Dess betydelse utlämnas i rapporten och det är olyckligt. Jag är övertygad  om att många av framtidens utmaningarna kan lösas tillsammans med parterna. Om jag huvudsakligen är nöjd med analysen hade jag förväntat mig mer av rapportens rekommendationer. Förslagen på mer utvärdering och ökad effektivisering har bärighet och aktualitet, men listan på övriga imponerar inte. Bland annat föreslås autonoma socialförsäkringar och försäkringslösningar inom fler välfärdsområden, exempelvis äldreomsorgen.

Jag kan se det rationella med autonoma socialförsäkringar, men inte vilka statsfinansiella vinster som skulle åstadkommas. Genom operationen värnas universaliteten och inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna, men vi blir inte av med någon gökunge i statsbudgeten utan snarare en guldkalv. Socialförsäkringarnas överskott har varit räddningen både för statsfinansiellt moras och politiska ambitioner som saknat skattefinansiell täckning. Bara under  de senaste 10 åren har socialförsäkringarna pumpat in 320 miljarder kronor extra i statsbudgeten. Rapporten lyfter upp pensionsreformen som ett föredöme i sammanhanget. Mycket gott kan sägas om den reformen, men inte att den har varit en lättnad för statskassan.  Snarare har Borg varit tvungen att skjuta till pengar när bromsen nitar. Hittills har inte heller pensionsreformen visat sig ha tillräckliga drivkrafter för arbeta. Den faktiska pensionsåldern står och stampar medan pensionerna har fallit de senaste 15 åren.

I likhet med andra rapporter signalerar även Konjunkturrådet om behovet av att öka antalet arbetande timmar i samhället för att klara framtidens försörjning av välfärden. Bland annat lyfts behovet av att förbättra arbetsmiljön och omställning för att åstadkomma en timhöjning. Det är bra, men vart tog ungdomarna och landets unga vuxna vägen? Varför funderar vi inte mer på hur vi kan släppa loss de på arbetsmarknaden? Den svenska skolan lutar betänkligt i PISA-undersökningen.  Och skolan blir troligen en av valets stora frågor. Partierna är inte sena med att föreslå förändringar, bland annat en förlängning av skolgången. Varför inte effektivisera och förkorta  istället? Hur kan vi göra skolan till ett energiskt nav där nyfikenheten odlas och drömmar föds? Alltså ett drivhus och inte en kuvös inför entrén till arbetsmarknaden.  Om vi kan speeda upp utbildningen kan vi få ut stora grupper unga människor på arbetsmarknaden med färska kunskaper och ambitioner som bubblar. Historiskt har vi ett starkt samband mellan ökad arbetskraft och stigande sysselsättning. Pröva det igen.  I stället för egenavgifter på högskolan som rapportförfattarna föreslår efterlyser jag morötter som triggar studenterna att ta sin examen så snabbt som möjligt. Och varför inte större morötter för utbildningar med de bästa arbetsmarknadsutsikterna? Vi har ett alldeles för snävt fokus på att behålla de äldre på arbetsmarknaden, vi måste även vända blicken mot ungdomarna. Och på köpet kan vi pressa framtidens försörjningskvot.

Håkan Svärdman

 

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*