Medlem eller kund?

Vi som befolkar Sverige skiljer oss inte mycket från andra människor i världens olika hörn. Vi är mer lika än olika, men på en punkt är vi unika. Helt enkelt eljest. Vi kan knappast möta en annan människa som vi delare ett gemensamt intresse förrän vi bestämmer oss för att bilda en förening. Nästan alla av oss är med i en förening, de flesta i två eller tre och några i ännu fler. Det är facket, bostadsrättsföreningen, fotbollsföreningen, Rotary, ridklubben  och icke att förglömma vägföreningen.  Närmare 90 procent av oss är föreningsmedlemmar, vilket exempelvis kan jämföras med att endast hälften av tyskarna  och en tredjedel av spanjorerna är det i motsvarande utsträckning.

Under 1990-talet hände något i det svenska föreningslivet.  Fenomenet fångades av SCB i början 2000-talet i rapporten Föreningslivet i Sverige. De iakttar ett föreningsliv som blivit mer åldrat, jämställt och marknadsorienterat och passiviserat. Några av dessa iakttagelser har jag själv erfarit. Som varvschef i i Rålambshovs båtklubb på Kungsholmen i Stockholm under ett antal år blev jag snabbt varse om hur svårt det var att engagera övriga medlemmar. Det gick så långt att jag vid varje sjösättning höll en kort mässa om klubbens kärnvärden: ”En för alla, alla för en hjälps vi åt med att sjösätta båtarna, inte bara just din eller min, utan allas.” Detta var långtifrån en självklarhet för alla medlemmar. Därför utfärdade jag en varning, givetvis sanktionerad av klubbstyrelsen: ”Den av oss som skulle vågar smita i väg med sin båt mitt under sjösättningen skulle vittesföreläggas med 500 kronor ifall han (det är nästan alltid män) inte infanns sig vid eftermiddagens närvarokontroll och återlämnade sin inplastade nummerlapp.” Jag avslutade ofta mässan med en gest där jag med hela handen pekade rakt över sjön, i riktning mot den kommersiella marinan och med ett förmanande tonfall, ombad dem av oss som sviktar i sin tro på föreningslivets ädla värden att söka sig dit och köpa motsvarande tjänster, dock inte som medlem utan som kund.

Så vitt jag minns var det ingen som hörsammade mig. Troligen på grund av marinan inte hade tillräckligt med kapacitet för att möta efterfrågan. Men skulle de haft  detta hade säkert många satt kurs över till andra sidan av Ulvsundasjön. Och skälet är enkelt. Prisskillnaden mellan att vara båtklubbist och marinakund är inte särskilt stor. I priset ingår att du slipper att inställa dig en regnig oktobermorgon och släpa fyra, fem timmar under ständig bevakning av en föga munter varvschef med megafon.

Det finns inget skäl att moralisera över detta. I likhet många andra båtklubbar bildades Rålambshovs båtklubb i början av förra seklet av entusiaster. Deras problem var dels att det inte fanns någon utvecklad marinaservice, dels att dem saknade ekonomiska resurser för att realisera sitt båtintresse. Den rationella lösningen blev därför att bilda en förening och på köpet var det ofta en mindre grupp medlemmar som fann en större gemenskap bland likasinnade. En gemenskap som i backspegeln kan få oproportionellt  stort utrymme i föreningarnas jubileumsskrifter.

Håkan Svärdman

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*