Reflektioner kring Pensionsåldersutredningens slutbetänkande: Del 2

I går beskrev jag Pensionsåldersutredningens förslag till åtgärder som syftar till att vidga möjligheterna för kompetensutveckling för  personer som har passerat 45 år.  Idag är det dags för utredningens förslag som berör tjänstepensionssystemet.

I kapitel 9 föreslår utredningen följande:

  • Trepartssamtal mellan facken, arbetsgivarna och staten bör föras om hur de avtalade tjänstepensionerna och lagstiftningen avseende tjänstepensioner kan utvecklas för att bidra till ett längre arbetsliv.
  • Blir samtalen resultatlösa bör ytterligare åtgärder övervägas: bland annat  pröva ”om inte de kvalitativa villkoren i inkomstskattelagen som gäller för att arbetsgivaren ska kunna göra avdrag för pensionsavsättningar kan göras ännu mer ändamålsenliga”, utöver att 55 års gränsen höjs till 62 år 2017

Åtta frågeställningar som utredningen anser ska lyftas vid samtalen:

  • Neutral information – sluta tala om en normal pensionsålder (65 år)
  • Inför ansökningsförfarande för tjänstepension – ingen automatiska utbetalning av tjänstepension
  • Ökad flexibilitet att kombinera tjänstepension och arbete
  • Reducerad arbetstid de sista åren före pensionering bör inte påverka tjänstepensionen
  • Rätt till intjänade av pensionsrätt efter 65
  • Successivt sänkta premier för äldre anställda i de förmånsbestämda tjänstepensionerna
  • Förmånligare regler vid fortsatt arbete
  • Den offentliga sektorns tjänstepensionerna bör vara ett föredöme inom tjänstpensionsområdet

Kommentar:

Garantipensionsåldern på 65 år och tjänstepensionsavtalens gängse pensionsålder på 65 år är enligt utredningen de enskilt viktigaste orsakerna till Sveriges starka 65-årsnormen för pension.

Utredningen visar att tjänstepensionerna bidrar till att äldre lämnar arbetslivet i förtid. De refererar att var tionde 63-åring, 12 000 personer, hade tjänstepension som sin huvudsakliga försörjning år 2010. Cirka 20 000 personer i åldrarna 55-64 år hade varken tagit ut allmän ålderspension eller arbetat, utan försörjer sig enbart på sin tjänstepension. Samt att 54 000 personer i åldrarna 54-64 år beräknades hade avgångspension.  Det betyder att sammanlagt 74 000 personer hade tjänste- eller avgångspension som sin huvudsakliga försörjning.

Är det tillräckligt många för att definieras som ett problem? Sysselsättningsgraden bland 55-64 år var 71 procent år 2010. Om vi antar att drygt hälften av ovanstående grupp på 76 000 personer hade varit kvar i arbetskraften hade sysselsättningsgraden ökat till knappt 74 procent. Antagandet om att hälften övergår i arbetskraften baseras på erfarenheter från andra länder som har höjt pensionsåldern. Övriga skulle troligen hamna inom arbetslöshets- och sjukförsäkringen, särskilt de personer som i annat fall hade blivit aktuella för avgångspension.

Därför är det ytterst tveksamt om man kan tillskriva tjänstepensionssystemet den demoniska effekt på 65-årsnormen som utredningen gör. Och därmed tycker jag att trepartsamtalen som utredningen efterlyster inte upplevs tillräckligt motiverat, särskilt inte utifrån att de ska ske under hot om  lagstiftning om samtalen blir resultatlösa. Ett hot som rimligen inte står i relation till problemets omfattning.

Men oavsett vilket så är en höjning av åldersgränsen  från 55 till 62 år som tidigast uttagsålder av tjänstepension fullt rimlig, särskilt med tanke på att de är ytterst få individer (10-15 %) som använder sig av den möjligheten, varav merparten har varianten avgångspension, som näst intill uteslutande baseras på individuella specialavtal och inte specifika tjänstepensionsplaner som parterna har förhandlat fram. Höj gärna lägsta åldern, men låt parterna sköta detaljerna i sina egna avtal.

Håkan Svärdman

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*