Höga socialförsäkringsavgifter har givit staten ett överskott på 327 miljarder kronor på 10 år.

Försämringarna som gjordes i socialförsäkringssystemet i början av 1990-talet motiverades av statsfinansiella skäl. Staten var i desperat behov av friska pengar för att täcka statsskulden. Därför vidtogs åtgärder som sänkte utgifterna, medan socialavgifterna för arbetsgivarna bibehålls på oförändrad nivå. Överskottet som genererades överfördes till statskassan och sedan vidare till fordringsägarna. De första försämringarna genomfördes våren 1991 av den socialdemokratiska regeringen under ledning av Ingvar Carlsson. Hösten samma år blev det regeringsskifte och under Carl Bildt ledning fortsatt den borgerliga regeringen på den inslagna vägen. När Ingvar Carlsson återvann statsministerposten vid valet 1994 hade statsskulden mer än fördubblats och en strikt saneringspolitik var fortfarande nödvändig. En politik som skulle prioritera välfärdens verksamheter framför dess transfereringar när besparingar var oundvikliga.  

Receptet blev framgångsrikt. I slutet av 1990-talet var statsskulden under kontroll och välfärdens verksamheter hade värnats. Trots detta valde den socialdemokratiska regeringen med Göran Persson nu i spetsen att permanenta överfinansieringen av socialförsäkringssystemet. Härigenom etablerades en dold beskattning som skulle användas för politiska ambitioner som enligt regelboken för statliga åtagande ska finansieras via beskattning eller besparingar.

Även om Folkpartiet, med tidigare socialförsäkringsministern Bo Könberg i främsta led, enträget under början av 2000-talet argumenterade för att lagen om socialavgifter ska tillämpas så att avgiftsnivån matchar förmånernas utgifter, var den borgerliga regeringsalliansen inte sena att återigen anamma finansieringstricket efter valsegern 2006. Istället för raka rör blev det en T-koppling som tappade socialförsäkringssystemet på mångmiljardsbelopp årligen.

Under perioden 2001-2011 blev det sammantagna överskottet från socialavgifterna 327 miljarder kronor (löpande priser). Det största överskottet skapas på grund av att socialavgifter även tas ut på inkomstdelar som ligger över förmåns- och intjänandetaket i de olika socialförsäkringarna. Pensionssystemet har störst överskott  medan föräldraförsäkringen vanligtvis går med underskott. Under perioden 2012-2016 förväntas överskottet överstiga 98 miljarder kronor.

Även om finansieringstrixet är kortsiktigt lönsamt för staten, undergrävs dess förtroende som försäkringsgivare. Att förtroendekapitalet redan är naggat i kanten framkommer tydligt i årets Välfärdstendens där drygt 30 procent av dagens unga vuxna säger att de inte litar på sjukförsäkringen och nästan hälften av dem tror att den sociala tryggheten i Sverige kommer att vara sämre om tio år. Ännu finns det tid för att reparera skadan om viljan finns. Men inte nödvändigtvis genom en restaurering, utan hellre via en modernisering.

Håkan Svärdman

Tabell x: Över-/underskott för inkomstbaserade socialförsäkringar mellan 2001-2011, miljarder kronor (löpande priser).

År

Sjukför-säkringen Efterlevand-epension Föräldra-försäkringen Arbetsskade-försäkringen Arbetslöshets-försäkringen Pension-systemet Årligt under-/överskott

2001

-6

2

3

6

13

11

29

2002

-9

2

2

7

14

11

27

2003

9

2

0

1

-8

10

14

2004

14

2

-1

1

-10

11

17

2005

11

2

-1

1

-4

12

22

2006

2

3

-2

2

4

13

22

2007

12

4

-2

2

29

14

59

2008

10

5

-3

3

15

15

45

2009

3

5

-5

3

3

13

22

2010

4

6

-6

4

24

15

47

2011

0

1

-6

4

11

14

24

Summa

50

34

-20

33

91

139

327

Källa: Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Ekonomistyrningsverket

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*