Från 0 till 1,7 miljoner pensionärer på 100 år

När min morfar Sven Svärdman föddes år 1903 fanns inga folkpensionärer i Sverige. Vanligt folk fick förlita sig på att deras barn skulle ta hand om dem när ålderssvaghet gjorde att de inte längre kunde försörja sig. Om tryggheten i barnen saknades kunde man få sluta sina dagar i kommunens fattigstuga. Att arbetsgivarna skulle bidra till att lätta börda förväntades inte. Utom på ett område och det gällde lantbrukets så kallade tjänstehjon, vanligtvis pigor och drängar. Tjänstehjonsstadgan förpliktade nämligen husbonden att:

ej förskjuta det tjänstehjon, som oavbrutet hos honom troget och väl tjänat ifrån sitt trettionde år och till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess tjänster kan vara belåten, utan drage husbonde försorg, att sådant berömvärt tjänstehjon till sin död har skälig utkomst och skötsel.”

Industrialismen slet sönder bondesamhällets strukturer och kommunernas allt mer skenande kostnader för fattigvården tvingande slutligen Karl Staffs regeringen att lägga fram ett förslag om folkpension för riksdagen som trädde ikraft år 1914. Sverige blev därmed först i världen med ett allmänt och obligatoriskt pensionssystem. Vid fyllda 67 år skulle en folkpension på högst 13 kronor per månad utbetalas, vilket motsvarande drygt 15 procent av en arbetares månadslön.  Att pensionsåldern sattes till 67 år var ingen slump, utan en förutsättning för att göra pensionssystemet vad man i dag skulle kalla för statsfinansiellt hållbart. Vid den här tidpunkten var medellivslängden 58 år, vilket innebar endast ett fåtal skulle komma över 67-års sträcket och därmed kunde statens kostnader hållas låg.

Folkpensionen höjdes successivt till en anständig nivå och kompletterades år 1960 med den så kallade allmänna tjänstepensionen – ATP. I mitten av 1970-talet sänktes pensionsåldern till 65 år och möjligheten till delpension infördes. Under 1980-talet växte insikten om att löftet som följde med ATP-systemet, det vill säga en pension som skulle motsvara 60 procent av de 15 bästa inkomståren, skulle bli svårt att infria med mindre än höjda avgifter till systemet. Utredningar kördes igång och år 1994 presenterades ett förlag som fick stöd av riksdagens borgerliga partier tillsammans med socialdemokraterna. Fem år senare startades systemet upp, vilket innebar att folkpensionen och ATP skrotades, med undantag för den så kallade mellangenerationen, och ersattes av ett pensionssystem som består dels av en avgiftsbestämd del som inkluderar inkomst- och premiepension, dels en grundtrygghetspension som kallas för garantipension. På hundra år har vi därmed gått från noll till 1,7 miljoner pensionärer. En enastående bedrift i ett förmänskligande av vårt samhälle. Vår gemensamma framtida utmaning blir att upprätthålla och utveckla detta välfärdsprojekt i och utanför Europas gränser.   

 Håkan Svärdman

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*