Pensionsåldern? Inlägg av gästbloggaren Björn C Nilsson

Många människor i Sverige har en föreställning om att man normalt går i pension vid 65 års ålder. Understött av media – som nu senast hävdar att ”regeringen vill höja pensionsåldern”. Men med dagens pensionssystem är den normala pensionsåldern inte längre 65 år – det finns ingen normal pensionsålder. Fram till mitten av 1970-talet var den allmänna försäkringens pensionsålder 67 år, därefter 65 år. Den föreskrivna pensionsåldern varierar från land till land. I många europeiska länder har man 60 eller 62 års pensionsålder. I USA 67, på Island 69.

I verkligheten har personer i Europa de senaste decennierna gått i pension runt 60 års ålder, egentligen oavsett ”föreskriven pensionsålder”. Många arbetsgivare har också i sina föryngringssträvanden pensionerat anställda – med egen finansiering.

I många länder förs nu diskussioner om lämplig (högre) pensionsålder, baserat på den egentligen inte särskilt nya insikten att vi lever längre och längre. Den viktigaste bakgrunden till diskussionen är de ekonomiska realiteterna. Inte många länder – om ens några – har råd med att arbetskraften pensioneras vid en ålder som förr låg närmare den genomsnittliga livslängden, men som nu inträffar långt tidigare därför att vi lever längre. Ett allt senare inträde på arbetsmarknaden accentuerar denna ekonomiskt/demografiska problemställning. Strejker i Frankrike och Grekland visar att denna diskussion inte är populär.

I de moderna svenska pensionssystemen har pensionsåldersfrågan en annan karaktär än förr. Frågan är inte när jag får/ska gå i pension, utan snarare när jag vill/har råd att gå i pension. Egentligen har pensionssystemen redan tidigare premierat sen pensionsavgång, genom att pensionen därigenom blir högre, men föreställningen om 65 års pensionsålder – eller ”gärna tidigare ändå” – har skymt detta faktum. Understött av många allmänna anställningsvillkors slutpunkt – 65 år. I dagens pensionssystem finns det ingen en given pensionsålder – den avgör man själv! Vad är det då som gör att man vill gå i pension?

  1. Man kan vara trött och sliten och ser fram emot att vila mer än arbeta.
  2. Man är inte rött och sliten, men man vill göra andra saker än att arbeta – saker som är mer lustfyllda än att arbeta.

Men varför är det inte lustfyllt att arbeta? Är det mängden arbetstid per vecka som är problemet, behovet av att passa tider? Stress? Är oavlönat hushållsarbete/underhåll av hem/fritidshus/båt/bil också en sorts arbete – som är eller inte är lustfyllt? Och vad vill vi använda 30 års fritid till efter pensioneringen? Kanske önskan om att gå i pension innebär en önskan om att inte syssla med avlönat arbete – för något måste man ju göra på sin 100 %-iga fritid efter pensioneringen? I så fall blir följdfrågan: Är det något fel på avlönat arbete? Kan det à priori inte vara lustfyllt? En annan aspekt är att – bortsett från lustfylldhet och glädje i arbetet – såväl avlönat som oavlönat arbete innebär ett bidrag till samhället, på ett eller annat sätt. Att inte vilja arbeta är att inte vilja bidra. Varför vill vi inte längre bidra till samhället när vi kommer upp i en viss ålder?

Mot ovanstående resonemang kan man resa hur mycket invändningar som helst – som t ex har att göra med inkomst och levnadsförutsättningar i allmänhet, bakgrund, kultur, personliga förutsättningar och förmågor att göra. Med ett riktigt långt tidsperspektiv på människan som art, tillkommer aspekter som civilisationernas och den allmänna utvecklingen på vår planet. Men kvar finns likafullt frågan, givet individuella och globala förutsättningar: Vad vill man göra av den tid man lever? Förutom att äta och vila 

Björn C Nilsson
Senior Advisor

Folksam Produkt

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

1 kommentar

Lena Maria

Jag tror inte att den yngre generationen vill att pensionsåldern ska höjas.Det är mycket viktigare att ge jobb åt ungdomar man måste tänka långsiktigt. Den unga generationen måste få den möjligheten eller rättigheten att kunna få ett jobb. Jag är född på 60 talet och jag värdesätter tiden väldigt mycket. När jag är 65 då vill jag friheten att kunna välja vad jag ska göra av den tid som jag har kvar här. Det måste finnas viktigare saker att göra när man blir 65+ än att arbeta. Har ni som har kommit med det här förslaget inget liv utanför arbetet???

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*