Arbetsskadeförsäkringens framtiden ligger kanske utanför staten

I senaste numret av tidningen Dagens Arbete granskas praktiken bakom arbetsskadeförsäkringen. En dyster bild växer fram. Antalet godkända arbetsskador har minskat kraftigt sedan år 1993 då bevisreglerna blev striktare. Knappt tio år senare mildrades dessa regler men det har ändå inte inneburit att fler får sina arbetsskador godkända. Tidningens granskning visar också att rättstillämpningen uppvisar stora brister. Lotten snarare än beslutsunderlaget avgör om skadan godkänns. Att något måste göras med arbetsskadeförsäkringen är helt klart, men vad?

Som hängiven förespråkare för generell välfärd har jag alltid förhållit mig skeptisk till förslag som innebär att arbetsskadeförsäkringen separeras från det statliga socialförsäkringssystemet. Men efter att ha följt utvecklingen under många år och erfarit brister i välfärdssystemen och behovet av förändringar för att möta framtidens utmaningar, är jag i dag mer försiktig att kategorisk avfärda frågan om en privatisering av arbetsskadeförsäkringen. Flera av debattförslagen till privatisering är givetvis impregnerade av ideologiska och affärsmässig förtecken, men inte desto mindre innehåller de goda argument för en skilsmässa mellan staten och arbetsskadorna. 

För det första tyder mycket på att dagens sjuk- och arbetsskadeförsäkring motverkar människors möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet

För det andra är det varken rimligt eller hållbart i längden att upprätthålla ett socialförsäkringssystem som värderar skador olika på grund av orsak. I synnerhet inte när det finns en outtalad överenskommelse i Riksdagen och hos arbetsmarknadens parter att ersättningsnivån vid arbetsoförmåga bör ligga runt 80 till 90 procent av inkomstförlusten, vilket vanligtvis brukar kallas standardtrygghet till skillnad från skadeståndsrättens inkomstskydd på 100 procent. 

För det tredje har farlighets- och beroendekriteriet för arbetsskadeförsäkringen förlorat i värde och är högst olämpligt på grund av dess godtycklighet.Försäkringen tillkom och har bibehållits på grund av att statsmakten, på goda grunder, ansåg att arbetstagaren utsätts för högre risker i arbetslivet än i vardagslivet som han eller hon själva inte har möjlighet att påverka. Självklart ska riskerna i arbetslivet inte negligeras, men att hävda att dagens arbetsliv är generellt sett farligare än vardagslivet i övrigt finns det inte stöd för. Beroendekriteriet, det vill säga att arbetstagare i sin relation till arbetsgivaren inte kan påverka riskexponeringen borde ha minskat avsevärt mot bakgrund av medbestämmandelagen och arbetsmiljölagen. Om kriteriet bibehålls så finns det inget hinder att argumentera i dess motsatta riktning, det vill säga att personer som har möjlighet att minska sin riskexponering, men inte vidtog nödvändiga åtgärder, rimligen borde få lägre ersättning. Många skador är självförvållade i något avseende. Antingen har vi tagit risker som vi inte varit kapabla att hantera, eller så har vi kanske druckit och ätit för mycket, rört oss för lite eller till och med för mycket. Knappast en önskvärd förändring.

För det fjärde har inkomstskyddet i arbetsskadeförsäkringen urholkats så pass att de inte längre lever upp till de skadeståndsrättsliga ersättningsprinciperna. Ingen ersättning utgår för inkomstförlust under arbetsskadans akuta fas eller för lönedelar som ligger över ersättningstaket. Det betyder samtidigt att arbetstagarna blir allt mer beroende av de avtalade trygghetsförsäkringarna vid arbetsskada.

Vilka krav ska vi då ställa på en ny försäkringslösning för arbetsskador som blir en tillgång i ett modernt välfärdsamhälle? Jag tycker att utgångspunkten för ett sådant projekt bör ha ambitionen att ordna en försäkringslösning som ingjuter trygghet och mod hos individen som drabbas av en arbetsskada att förverkliga nya livsprojekt

Att skifta huvudmannaskapet för försäkringen från offentlig till privat är knappast tillräckligt. Istället skulle jag vilja pröva en försäkringsmodell som tillfredställer individens behov av ekonomisk trygghet, rehabilitering, inkomstskydd enligt skadeståndsrättsliga principer och ersättning för ideell skada vid arbetsskada.

En skiss för sådan modell skulle kunna se ut på följande sätt:
1.Arbetsgivarna blir enligt lag skyldiga att teckna en försäkring som ger arbetstagare rätt till ersättning för rehabilitering och arbetsskadekapital.
2.Rehabiliteringen ska syfta till att återställa arbetstagarens arbetsförmåga för återgång till ordinarie tjänst eller annat arbete hos arbetsgivaren eller ett arbete på arbetsmarknaden med likvärdig lön. Kvarstår arbetsoförmågan därefter har arbetstagaren rätten att ansöka om ersättning från den allmänna försäkringen, antingen sjukpenning eller sjukersättning.
3.Vid arbetsoförmåga som helt eller delvis beror på en arbetsskada så ska arbetstagaren ha rätt till ett så kallat arbetsskadekapital. Dock under förutsättning att behovet av rehabilitering utretts och prövats. Kapitalet utbetalas som ett engångsbelopp.
4.Arbetsgivarna tecknar försäkringen hos ett godkänt försäkringsbolag. Parterna ska givetvis ha rätt att erbjuda försäkringen via kollektivavtal.
5.Försäkringen finansieras via riskdifferentierade premier. Ju högre risk desto högre premie.

Är det en lösning som kan ha framtiden för sig?

Håkan Svärdman

Spridningsknappar

  • Digg
  • Facebook
  • StumbleUpon
  • Technorati
  • LinkedIn
  • Google
  • del.icio.us
  • MySpace


Kommentarer

Inga kommentarer

Lägg till kommentar

Du kan skriva en kommentar eller skicka en trackback från din egen blogg. Alla kommentarer måste följa våra regler.

Obligatoriska fält *

*